februari 12, 2009

Till mig själv, till minnes.

Posted in mig, textande den 12:13 e m av millansblogg

I februari 2009 var jag några månader ifrån min 28årsdag. Det var länge sedan jag hade släppt tonårens missnöjda och tvivlande självbild för att kliva in i den självsäkra kring-tjugoårsåldern som fokuserade blicken på viktigare saker än utseende.

Men i februari 2009 hade jag nått den åldern då de kritiska ögonen åter vändes mot mig själv. De begynnande rynkorna var inte längre en illusion, en ny tid var här och en ny självbild skulle skapas. Det sker sällan utan motstånd. Inte ung. Inte gammal. Måste fler saker förändras? Hur stora örringar får man bära när man varit gammal nog att få köra bil i ett decennium? Inte hjälpte det heller att sjuåringen med bekymrad min konstaterat att jag såg ”lite konstig ut” i min svarta hängselklänning med tvärrandiga strumpbyxor under… ”du ser inte ut som de andra mammorna”.

I februari 2009 hade jag lärt mig så pass mycket att jag insett att jag oftare hade fel än rätt. I samma tid hade jag också förstått att någons rätt inte är detsamma som den andres fel. Inget är så svart och vitt. Jag visste tillräckligt mycket för att förstå hur lite jag visste.

I februari 2009 försökte jag lära mig att lyssna. Jag hade förstått att nuet är den enda tid man kan leva i, men kämpade fortfarande mot att låta stressade tankar fara iväg i stunder av nära, stillsamt sagoläsande för barnen. Tänkte att till sommaren blir det bättre. Tänkte att snart tickar tiden långsammare. Men jag läste fortfarande sagor för barnen. För det var bilden av gott föräldraskap.

I februari 2009 insåg jag att barnen hade blivit så pass stora att jag inte längre såg det som ett omöjligt projekt att dammsuga nedervåningen, baka matbröd och laga middag samtidigt, ensam hemma med barnen. Funderade över om det är då man skaffar ett barn till. Eller en hobby.

I februari 2009 lyssnade jag på Melissa Horn och räknade matte, komplexa tal, framför kakelugnen.

Vem var du i februari 2009?

juli 23, 2008

Piroger är trygghet

Posted in mig, textande den 10:22 f m av millansblogg

Radion spelar Eva Dahlgren och i köket står min mamma och bakar piroger. Hon bakar de för att de är ett nyttigt, ekonomiskt och praktiskt sätt att fylla tre hungriga barnamagar. Barnen är jag, min syster och min bror. På övervåningen smyger sig doften av nybakat upp och jag följer den ned för trappan. Jag är närmare tio och nyvaken, men aktiviteten på nedervåningen väcker mig till en känsla av välbefinnande. För radion spelar Eva Dahlgren och i köket står mamma och bakar piroger. För det är vardag och trygghet.

Dryga femton år senare i ett annat kök, i en annan stad står jag och bakar piroger. Inte för att skapa trygghet, utan för att det är ett nyttigt, ekonomiskt och praktiskt sätt att fylla tre hungriga barnamagar. Men så spelar radion Eva Dahlgren och på en bråkdel av en sekund är jag tillbaka i radhuset på Rumbastigen.
Jag ska aldrig bli som min mamma, jag är redan som min mamma.

april 29, 2008

Bleka, matta, friska.

Posted in bilder, de ljuvliga tre, textande den 2:48 e m av millansblogg

Så drar vi upp persiennerna. Bäddar rent i sängar och borstar håret. Öppnar fönster och dörrar. Vädrar ut sjukdomar, vädrar in våren. Upptäcker drivor av vitsippor som inte fanns där för en vecka sedan, kisar ovant mot himlen och hänger lakan på tork utomhus. Försöker kväva hostan som kommer följa oss länge än, för nu är vi less på sjukor och krämpor. Nu skriver vi in i liggarna – smittan är borta och hälsan kommen åter! Till Fredriksdal åtkommer vardagen, den efterlängtade.

För några dagar sedan.

Men idag..

strålar solen..

och vi vågar oss ut.

april 23, 2008

feber

Posted in de ljuvliga tre, mammaprat, textande den 2:54 e m av millansblogg

Viruset har vandrat från den yngsta och sedan uppåt i syskonskaran. Huset är fullt av sömn. Varm, drömmande sömn med fjäderlätta, flämtande andetag. Utanför har våren kommit med all sin prakt – dova, spirande dagar, lätta brisar och solvarmt grus. Vi betraktar den på avstånd, våren, den letar sig in hos oss, bland isglasspapper, fleecefiltar och alvedon. Förvandlar huset till ett ljust, vackert hem med stillsamma solskuggor längst väggarna.

Medan de tre små sover kan jag inte låta bli att smyga med kameran. Passar på. Speciellt att få fånga den äldsta, han som annars smiter undan så fort han kan. Två saker inser jag:

Ett – de är otroligt lika varandra, syskonen.

Två – trots allt för många dagar med sjuka barn, bortrest make som återkommer först till helgen och uteblivet studerande så finns det saker i livet som är viktigare än fysik.

oktober 7, 2007

Nattaord

Posted in de ljuvliga tre, textande den 10:33 e m av millansblogg

Jag älskade dig först.
När du hade de mörkaste möjliga blå, innan de djupnade i brunt. När du hade den lätt insjukna underläppen och armar och ben så smala som om de vore lemmar på en liten fågelunge. Min lilla fågelunge. Tänk, kan det vara en evighet sedan? Och ändå var det du. Jag älskade dig då.

Nu har du blivit han som växte en decimeter över natten. Gänglig i kroppen som om den inte hängde med. Och fyra framtänder har du tappat. Två uppe två nere. Armar och ben är smala än, men knappast fågellika längre. Min fågelunge, så stor du blivit. Så annorlunda du ser ut. Men lika djupa bruna som då. Jag älskar dig nu.

Jag önskar dig hela världen. Jag önskar hela världen dig. Vilken ära och ynnest. Liam heter han, minns hans namn och minns det väl.
Hela världen ska älska dig. Och jag älskade dig först.

juli 2, 2007

Kväll

Posted in mig, textande den 8:19 e m av millansblogg

En sådan kväll. Sommarkväll då ljuset verkar dröja sig kvar i evighet. Det är vackert, stilla och en aningen melankoliskt. Eller så är det mitt sinnelag som sätter prägeln.

Jag är melankolisk. Vet inte riktigt varför. Dagen har varit bra, kvällen trevlig med både middagsbesök och dubbelt fikabesök till kvällen. Men nånstans då lugnet la sig, barnen somnat och disken plockats undan så kom vemodet. Funderingar och frågetecken växer sig stora, som oöverstigliga hinder. Men jag vet, ikväll är ingen kväll att försöka lösa dilemman. Och oro eller ängslan löser ingenting. Förändrar ingenting. Sparar mina tankar till en annan dag, en lättare dag. En dag då samma ”problemen” blir en utmaning eller till och med en välsignelse. Bäddar ned mina tankar och inväntar morgonen. Godnatt.

juli 1, 2007

Om kärleken

Posted in kärlek, textande den 8:03 e m av millansblogg

Igår var vi på bröllop. En underbart fin vigsel, god mat och en fantastiskt rolig fest! Om du läser Johanna, så tack till dig och maken din. 🙂 Bröllop är verkligen kul att gå på!!

Å jag höll tal! Är faktiskt väldigt stolt över mig själv, eftersom det inte var allt för många som jag kände på festen. Men det gick bra och jag tror att det blev riktigt uppskattat.
Eller tal och tal, jag skrev en text till Johanna och Tobias som jag läste upp. Den här:

Till Johanna och Tobias på er bröllopsdag

Om förälskelsen är en ung flicka, med långt böljande hår, klarröda läppar och rodnande kinder. Som med lätta steg rusar hemåt i gryningen med ett bultande hjärta och drömmande blick. Om förälskelsen är sådan då är kärleken en gammal gumma.

Då är hon en gumma med all världens vishet i sitt fårade ansikte och sneda leende. Hon sitter i hörnet med händerna i knäet. Stilla. Två stadiga fötter i golvet och den tunga kroppen i vila. Hon är vacker i sitt grånade hår.

Hon rör sig långsamt, kärleken, gör inte mycket väsen av sig. Inga hastiga avsked, inget abrupt adjö. Hon lämnar inte huset med skrik och smällande dörrar. Går hon, går hon ett steg i taget. Oftast märker du inget förrän hon är borta.

Hon bor i ert hus, kärleken. Gumman sitter i hörnet och ler. Var rädd om henne. Hon den trygga, den stilla, den ömma. Hon kräver lite. Hon behöver inga ord, inga sånger, inga röda rosor till helgen. Men hon behöver din blick, din tillgivna smekning. Hon behöver ses och inte glömmas bort. Glöm inte Kärleken, se henne och när henne med din uppmärksamhet, så stannar hon.

juni 9, 2007

Prinsessan till bords

Posted in textande den 12:32 e m av millansblogg

Vi har prinsessan till bords. Längst vid kortsidan tronar hon upp i sitt högsäte. Med fodrande stämma uppmanar hon undersåtarna(föräldrarna) att förse henne med läckerheterna, och det illa kvickt! Ljudligt smackar hon i sig maten med bara nävarna. Mmm – ljusa brödbitar rikligt bredda med smör, lättkokta morotsbitar, gräddiga pastaskruvar och ost i mängder. Flottig om ansikte och händer utdelar hon sin nästa order. Dryck – giv mig dryck! Härligt, läskande, kallt vatten! Hon klunkar och fyller munnen till bredden. Över hakan och mage rinner det slutligen över och prinsessan ler och suckar lyckligt, återigen redo för mera mat. Som en liten buddha, en däst och mätt padda, avslutar hon slutligen måltiden. Så mina undersåtar – för mig till det kungliga handfatet och rengör mig genast!

Nog är det något majestätiskt över henne där hon domderar från sin tron… men särskilt prinsesslikt är det då inte.

😉

maj 4, 2007

Ensam hemma

Posted in textande den 8:52 f m av millansblogg

Ni finns överallt. Mina barn. Synliga även utan er fysiska närvaro. Som om varje kubik luft i detta hus fortfarande andas era andetag.

En stillsam gunga i morgonsolen. Fortfarande i ett långsamt svingande, som om han precis klev av den och sprang över gräsmattan med lätta steg och ett bubblande skratt i strupen.

I kylskåpet syns det malplacerade; ett halvätet kex och två öppna småförpackningar med russin. På nedersta hyllan. Att sparas till senare.

Små påminnelser och minnen. En leksak här, en bortglömd stövel där. Kittlar mitt inre och får mig att le i min ensamhet. Och lyssnar jag riktigt noga så kan jag nog höra er dunsa ned för trappan. Skrattande. Bråttom. Uppslutna i leken.

Tänk att inte ens när jag är ensam hemma lämnar ni mig ifred.
Mina ständiga följeslagare. Jag bär er, med mig. Alltid.

november 21, 2006

Ilska

Posted in textande den 2:45 e m av millansblogg

Krasch, bom, BANG!
Jag hör hur något far nedför trappan, tar i ett trappsteg i färden och landar slutligen på hallgolvet nedanför med ett ljudligt brak. Fortsätter och puttar vagnen fram och tillbaka i vardagsrummet. Snart sover hon, bara några drag till.

Duns, duns, duns.
Där tog nästa sak en luftfärd från övervåningen. Jag andas in djupt, håller andan en stund och släpper sedan långsamt ut luften genom mina sammanpressade tänder. Snart-femåringen är arg. På vad är mindre viktigt, det är det ingen som riktigt minns längre. Men ned för trappan far det leksaker och böcker i en väldig fart. Han är arg med besked.

Puttar vagnen en stund till och räknar till tio tyst för mig själv, om och om igen. Dagdrömmer om olika sätt att ha ihjäl en snart-femåring. Strypning hamnar överst på önskelistan. Stannar vagnen, ja hon har somnat. Står stilla en stund till och samlar mig. Försöker slappna av de krampaktigt sammanbitna käkarna och släpper tankarna på strypning. Med ett djupt andetag sätter jag fötterna i rörelse och kliver ut i hallen. Duckar för en nalle och kikar upp på åskmolnet där vid trappans topp. Jag går upp till honom och sätter mig på huk mittemot med händerna i ett fast tag om hans överarmar. Jag är tyst, räknar återigen till tio för mig själv och känner hur käken återtagit ett krampaktigt läge. Snart-femåringen tittar tveksamt på mig och bryter slutligen tystnaden:
– Nu är jag arg på dig! säger han bryskt. Riktigt arg!
Inom mig ler jag. ”Riktigt arg”.. gissa vart han har fått det ifrån. Men jag låter inte den inre munterheten lysa igenom, utan kör standardtalet. Det där om att ”såhär gör man inte”, ”så får man inte bete sig”, ”man får vara arg men man får inte… ”osv. Avslutar med att tala om att jag är arg på honom. För det är jag ju. Riktigt arg.

Dividerar med mig själv. Den impulsiva sidan vill skrika åt honom, kasta in honom i hans rum och tala om för honom att han minsann kan glömma den där risifruttin till mellis som jag köpt speciellt för hans skull. Den sidan vill vara riktigt, jädra barnslig och komma på något bra straff att hämnas med. Den andra sidan skakar på huvudet åt sådana dumheter. Vad skulle jag få ut utav det – en ledsen och hungrig son och en trapp fortfarande full av leksaker.

En kompromiss blir nog bäst här, först får han ställa tillbaks alla böcker, sedan tar vi mellispaus med risifrutti och slutligen får han plocka undan resten av leksakerna. Sonen gnäller men gör som han ska. Känslorna svalnar och ett mellanmål är vad vi alla behöver då, ny energi.

Senare den eftermiddagen är alla leksaker undanplockade. Sonen tittar på mig med stora ögon och undrar om jag fortfarande är arg på honom. Jag svarar att nej, nu är jag inte arg längre. Men jag var väldigt arg och ledsen. Å fast att jag ibland är väldigt arg på honom så älskar jag honom alltid. Det tar, jag ser det, ögonen hans är tårade. Passar på att krama honom lite extra, får tillbaks de där käraste orden att han ”äskar” mig med.

Lugnet är återställt, kärleken bevisad och ilskan försvunnen. Det håller i sig i dryga halvtimman. Sen är han arg för att det inte blir fiskpinnar till middag. Riktigt arg.

Nästa sida