mars 22, 2010

Nostalgi

Posted in mammaprat, mig den 6:26 e m av millansblogg

Bläddrade igenom några gamla fotomappar för ett par dagar sedan och nostalgin var total.

Det var tidigt på morgonen fredagen den 23 januari 2004 i trean på Dragarbrunnsgatan. Jag hade haft värkar i några timmar och det var snart dags att bege sig upp mot förlossningen. Jag kände mig ofantligt tung och stor, vilket samtidigt kanske inte var så konstigt eftersom en pojke på 4,24kg låg ihopkurad i den magen. Det visste vi förståss inte då, när bilden togs.

februari 19, 2010

ifatt

Posted in allt om inget, kaffe, mig den 2:46 e m av millansblogg

Nu ska bara allting in i skåp och lådor och sen är jag faktiskt ifatt med tvätten! Förvisso snurrar tvättmaskinen med ännu ett lass i skrivande stund och tvättkorgen svajar av sin välfyllda tyngd, men tvättstugegolvet är helt fritt från nedfläckade plagg på kö = jag är ifatt!

Värre är det med matten, där ligger jag hopplöst långt efter och helt ifatt räknar jag inte med att bli. Någonstans ligger dock förvissningen om att det här kommer att gå alldeles utmärkt ändå, och det är väl därför jag inte hetsar upp mig nämnvärt över detta faktum.

Istället dricker jag kaffe och äter äckliga, överblivna lakritssnören som jag hittade efter en desperat jakt i skafferiet. På spisen står nämligen några bitar högrev och kokar i rödvin, soja och vitlök, och den doften det sprider gör mig galen av hunger. Men jag ska få plågas några timmar till innan det ska avnjutas tillsammans med lite klyftpotatis och en vitlökssås. Det är fredag mina vänner.

februari 12, 2009

Till mig själv, till minnes.

Posted in mig, textande den 12:13 e m av millansblogg

I februari 2009 var jag några månader ifrån min 28årsdag. Det var länge sedan jag hade släppt tonårens missnöjda och tvivlande självbild för att kliva in i den självsäkra kring-tjugoårsåldern som fokuserade blicken på viktigare saker än utseende.

Men i februari 2009 hade jag nått den åldern då de kritiska ögonen åter vändes mot mig själv. De begynnande rynkorna var inte längre en illusion, en ny tid var här och en ny självbild skulle skapas. Det sker sällan utan motstånd. Inte ung. Inte gammal. Måste fler saker förändras? Hur stora örringar får man bära när man varit gammal nog att få köra bil i ett decennium? Inte hjälpte det heller att sjuåringen med bekymrad min konstaterat att jag såg ”lite konstig ut” i min svarta hängselklänning med tvärrandiga strumpbyxor under… ”du ser inte ut som de andra mammorna”.

I februari 2009 hade jag lärt mig så pass mycket att jag insett att jag oftare hade fel än rätt. I samma tid hade jag också förstått att någons rätt inte är detsamma som den andres fel. Inget är så svart och vitt. Jag visste tillräckligt mycket för att förstå hur lite jag visste.

I februari 2009 försökte jag lära mig att lyssna. Jag hade förstått att nuet är den enda tid man kan leva i, men kämpade fortfarande mot att låta stressade tankar fara iväg i stunder av nära, stillsamt sagoläsande för barnen. Tänkte att till sommaren blir det bättre. Tänkte att snart tickar tiden långsammare. Men jag läste fortfarande sagor för barnen. För det var bilden av gott föräldraskap.

I februari 2009 insåg jag att barnen hade blivit så pass stora att jag inte längre såg det som ett omöjligt projekt att dammsuga nedervåningen, baka matbröd och laga middag samtidigt, ensam hemma med barnen. Funderade över om det är då man skaffar ett barn till. Eller en hobby.

I februari 2009 lyssnade jag på Melissa Horn och räknade matte, komplexa tal, framför kakelugnen.

Vem var du i februari 2009?

augusti 18, 2008

Inget lösenord…

Posted in allt om inget, mig den 6:45 e m av millansblogg

Sorry, det behövs inget lösenord, det fanns aldrig något lösenord, det var bara jag. Jag som vart så less på att titta på bloggen som bara gav mig dålig samvete och som kändes så trist, jag ville helt enkelt ta bort den en stund.. utan att radera den, och då vart det så. Men det behövs inget lösenord. Och bloggen blir kvar. 🙂

Jag har helt enkelt inte haft någon lust på sista tiden. Tidsbrist kan jag inte direkt skylla på, eftersom måla-hus-dagarna mer eller mindre har regnat bort och vi har mest hängt inomhus. Men lusten har saknats.
Så vi har grejat med annat, sommaren och semestern tickade på ändå. Bad-dagarna vart få, men jag har faktiskt hunnit målat de nypanelade väggarna färdigt mellan skurarna. Och så har vi besökt mumindalen, kokat hallonsylt, vinbärssaft och äppelsaft. Äppelmos vart det idag, och lär bli i större mängder nu framöver.
Vad mer har hänt då? Liam har börjat skolan. Inskolning nu och imorgon är det upprop. Uppropet blir med pappa och syskonen, för själv är jag i min skola på lektion då.
Nothing much helt enkelt.

Jag känner mig tömd på energi. Kanske försöker jag spara på mig energin inför stundande hösten som kommer bli en mycket tuff sådan. Liam har som sagt börjat ny skola, mina studier kickar igång denna vecka och Emil och de mindre barnen ska vara tillbaka på dagis och jobb på måndag. Visst är det rätt skönt med rutiner och struktur igen, men vi har trivts väldigt bra med att få umgås här hemma så det känns en aning mellankoliskt med den stundande vardagstidsbristen. Också för att Emil kommer läsa i höst han med. Förutom sitt heltidsjobb kommer han att läsa på halvtid. Det känns spännande och jättekul att han ska plugga han med, men samtidigt blir det ett späckat schema av noggrann planering för att få Familjen AB att gå runt de här terminerna. Men det måste gå. Det kommer gå.

Därför har jag också tagit beslutet att sluta ägna mig åt saker och människor som tömmer mig på energi, och istället ägna min knappa tid på sånt som fyller mig med ork och kraft istället. Det låter kanske självklart, men samtidigt är det så svårt. Det finns så många saker som man tycker sig måste göra… för att det ska vara så, för att andra tycker så. Men när det kommer till kritan är det faktiskt väldigt få saker som man verkligen måste göra. Jag tänker göra de saker jag vill göra.

Som ett första steg i detta har jag bokat en pytte-resa åt mig och Emil i oktober. Vi ska flyga till Riga och sova en natt där och sedan hem igen. Det blir en mitt i veckan-resa över bara två dagar, men att få komma iväg, promenera i en främmande stad, äta god mat, sova ostört och mysa med hotellfrukost känns som lyx i överflöd. Och att få prata till punkt! Ni andra med fyraåringar känner säkert igen er… de tystnar bara när de sover just nu, varje vaken timma är ett enda långt tjatter. Nog för att sexåringen drar sitt strå till den stacken( och tvååringen med för den delen ;)) men han mittimellan tar priset. Så även bilfärden tillflygplatsen är något att längta efter – bara jag och Emil i bilen… vi kommer väl känna oss obekväma i tystnaden. 😉 Så blir det. Och även om jag inte har bokat någon barnvakt ännu, så får det lösa sig på nåt vis. I värsta fall får min barnlösa 25-åriga syster komma hit och fajtas med tre barn i två dagar. Vad är det värsta som kan hända?! Hon jobbar på SJ, och de kan man ju lita på. Eller hur Madde!! 😉

Dessutom har vi bokat en vecka i Cypern i juni nästa år för hela familjen. Det får bli vår morot att se fram emot. När livet känns extra tungt kan man alltid surfa in på Fritidsresor och drömma sig bort. En vecka med sol, bad och all inclusive blir nog precis vad vi behöver.

Till er som mejlat om lösen, så kommer jag inte svara er alla utan gör såhär istället. Hoppas det är okej! 🙂

juli 23, 2008

Piroger är trygghet

Posted in mig, textande den 10:22 f m av millansblogg

Radion spelar Eva Dahlgren och i köket står min mamma och bakar piroger. Hon bakar de för att de är ett nyttigt, ekonomiskt och praktiskt sätt att fylla tre hungriga barnamagar. Barnen är jag, min syster och min bror. På övervåningen smyger sig doften av nybakat upp och jag följer den ned för trappan. Jag är närmare tio och nyvaken, men aktiviteten på nedervåningen väcker mig till en känsla av välbefinnande. För radion spelar Eva Dahlgren och i köket står mamma och bakar piroger. För det är vardag och trygghet.

Dryga femton år senare i ett annat kök, i en annan stad står jag och bakar piroger. Inte för att skapa trygghet, utan för att det är ett nyttigt, ekonomiskt och praktiskt sätt att fylla tre hungriga barnamagar. Men så spelar radion Eva Dahlgren och på en bråkdel av en sekund är jag tillbaka i radhuset på Rumbastigen.
Jag ska aldrig bli som min mamma, jag är redan som min mamma.

juni 25, 2008

Helt frisk är jag ju inte…

Posted in allt om inget, mig den 10:06 e m av millansblogg

Det är ju knapp att jag vågar erkänna det men nästan varje stund av lugn spenderar jag just nu till att fundera över kalas. Jag skulle vilja skriva att jag i detalj planerar det stora kalaset som går av stapeln mot slutet av sommaren då maken fyller trettio, för det känns som att det kanske vore mer acceptabelt. Och även om jag gör en anteckning här och där inför den festen, så är det främst 2årskalaset för lill-stintan som hägrar. Om dryga två veckor fyller hon två, och jag filar på önskelistor, planerar tårtdekorering och matchning av duk och servetter. Men man kan ju inte låta bli att fundera för vem jag egentligen gör allt detta, inte kommer 2åringen förtjust uppskatta hur välkoordinerade färgerna i dekoreringen är.

Såklart är det väl främst för min egen skull… för att jag tycker det är kul. Samtidigt märker jag ju också på pojkarna att de vet att födelsedag innebär kalas med ballonger, söta muffins och roliga tårtor och de gillar det! Och jag gillar att de gillar det. 🙂 Och nånting måste ju göra av all min lediga tid!!

Imorgon har jag annat att göra av min lediga tid då jag ska till Tom Tits med barnen och svärmor. Så får jag planera mera kalas någon dag senare. 😉

maj 28, 2008

Posted in bilder, mig den 8:42 e m av millansblogg

Jag är kär.
Just nu är jag kär.
Pirrigt förälskad.
I livet och det som omger mig. Mina barn, mina make och t.o.m. mitt hus. Vårt stackars skjul som får stå ut med vårt hamrande, bankande och bilande.
Kär för att livet är så rikt och vackert.

Samtidigt..
Samtidigt vill jag också vandra längst stränder i Thailand. Vill också mysa bland pittoreska fiskebyar och njuta syditaliensk mat. Och fjällvandra långt upp i nord. Se pyramiderna, uppleva Indien eller en vår i Paris. Norges fjordar och Islands geisrar. Känna ödmjukhet och uppleva det där andra, det som är så långt från ens vardag man kan komma. För att livet känns så tydligt då, kanske.

Men just nu är jag kär och livet känn så nära och bubblande, ändå. Jag cyklar, i min vardag. Samma väg som tusen dagar tidigare. På gatorna mellan de uppradade småhusen och deras ihopträngda trädgårdar. Prydliga, prunkande rabatter och nyklippta gräsmattor. Gula lekstugor och nyskruvade trädäck. Vita plaststolar, randiga parasoll.
Och så en doftande syren. Den milda försommarvinden som smeker kring mitt ansikte. En låg, sen sol som får mig att kisa där jag far fram. Jag tar i för allt jag är värd, tills mjölksyran svider i mina lår, luften i lungorna tar slut och hjärtat slår utanför bröstet. Känner hur blodet pumpar med sån kraft, ända ut i de avlägsnaste kapillären tills det dunkar i fingrar och tår. För att det är så det känns att leva och livet är gott. För att livet finns mitt i den invanda vardagen. Lite otydligare men lika stort.




För att även ogräs är vackert i kvällssol

maj 8, 2008

nästansommar

Posted in allt om inget, bilder, mig den 7:00 e m av millansblogg

Ja vad säger man, vad rysligt fort det går. Det har blivit maj månad och sommaren känns plötsligt så nära. Maj betyder ju även slutspurt för mig i skolan och nu gäller det att hinna och orka ända fram till slutet, ta igen allt jag missat under sjuktiden och be till gudarna om friska barn och föräldrar i bara några veckor till.
Vädergudarna har vi på vår sida iaf. Ljuvliga, ljuvliga vår! Vårtecken:

iskalla barfota-fötter. Det går ju inte att låta bli att smita ut barfota om morgonen för andas in och vakna trots att graderna bara nått dryga tian.
kvällssol. Plötsligt badar hela huset i rött, lågt solsken om kvällarna.
morgonsol. Vilken glädje att vakna till ljus.
öppna dörrar. Överallt. Hemma, grannen, lokala pizzerian som sprider en doft av tomatsås och oregano när jag cyklar förbi den på vägen hem. I kvällssol.
blomster. Körsbärsblomster, päronblomster, tvekande äppelblomster och heeeela plommonhäcken som stoltserar med tusentals små bomullstussar av vita blommor längst hela himlen.

vår!

Vilka är dina vårtecken?

april 30, 2008

Sista april

Posted in allt om inget, bilder, mig den 9:32 f m av millansblogg

Veronica Maggio sjunger om ”valborgs-kaos på stora torget” i sin låt 17 år, och den tycker jag känns passande idag. Inte bara för att det är valborg, utan också för att den är en alldeles fantastisk bra låt. Nu kanske den känns extra hemmatam för mig, eftersom hon sjunger om att vara 17 år i Uppsala och jag kom ju till stan som sextonåring.

Min första valborg i Uppsala var också som sextonåring. Valborg firar man ju i hela Sverige med majbrasor och tonårsfyllor, men det är inte riktigt samma sak i Uppsala. I Uppsala begränsar mig sig inte till tonårsfyllan, i Uppsala passar människor i alla åldrar på att dricka sig lite för förfriskade och gärna redan från tidiga morgontimmar vilket gör att mitt-på-dagen-shoppingen i centrala staden kan vara något av en surrealistisk upplevelse den här dagen. Sen är det ju fler aktiviteter blandat med att de brukar slå upp tivoli mitt i staden och så är ”valborgs-kaos på stora torget” ett faktum.

Men inget av detta kände jag ännu till som sextonåring då klasskamraterna upprymt undrade vad jag skulle göra på sista arpil. Sista april sa mig ingenting, men efter en snabb flukt i kalendern då jag upptäckte att sista arpil var likamed valborg så ryckte jag nog på axlarna och tyckte att det inte var så mycket att hetsa upp sig inför. Nu blev inte min första sista april i Uppsala så festlig heller, då jag och Emil hade träffats bara dryga månaden tidigare och var mer intresserade av varandra än av att festa. Däremot fanns det fler i klassen som var nya på det här med sista april i Uppsala, och blev några erfarenheter visare med detta. Hur hysteriskt skrattade vi inte åt en onämd persons historia i skolan veckan efter. Denna onämda person hade haft en väldigt blöt men trevlig kväll i Uppsala. Det sista hon mindes var en suddig minnesbild av hur hon klev på en buss. Dagen efter vaknade hon upp på en trottoarskant någonstans utan att ha den blekaste aning om vart hon var. Hon stirrade misstroget omkring sig, men kunde konstatera att hon inte kände igen gatorna alls. Turligt nog hittade hon på en telefonkiosk, eftersom det här var innan var man hade en mobiltelefon på sig. Inget telefonkort hade hon, men att ringa taxi var ju gratis och därför gjorde hon det. När hon kom fram till växeln hasplade hon ur sig att hon inte visste vart hon var. Kvinnan på mottagaränden hade suckat och med oroväckande vana bett henne lyfta blicken och se sig omkring för att berätta för henne vad hon såg. Tvekande hade min klasskamrat börjat beskriva sin omgivning varpå kvinnan i växeln konstaterade att hon var i Storvreta, vilket var en helt ny och okänd plats för den stackars klasskamraten. Sedan hade taxibolaget skickat en bil att hämta upp henne, trots att hon inte hade några pengar att betala med.
Som vuxen förfaras jag över alla de risker hon utsattes inför, men eftersom historian slutade så gott så kan jag än idag inte låta bli att skratta för mig själv när jag tänker tillbaka på den.

Nu tio år senare har jag också lagt till mig vanan att kalla valborg för sista april, däremot har inte de andra Uppsala-vanorna fastnat tack och lov. Vi brukar ha för vana att fira med räkor och god mat i massor för att sedan besöka en brasa. I år har vi dock dragit ned på det hela ytterligare. För mycket sjukdomar och annat har tagit musten ur oss, och kvällen blir en alldeles särskilt stillsam sådan. Ev. blir det enkelt pizzabakande, några vitlöksbröd och kanske ett glas rött vin till detta.

Och bara att jag kan ska jag visa er ett par bilder på Fröken. Hur kan man vara den vackraste av väsen samtidigt som man har ansiktet täckt i blåbärssylt?! En konst inte många behärskar… 😉

mars 29, 2008

Barn gör som man gör…

Posted in de ljuvliga tre, mig den 5:47 e m av millansblogg

Imorse hade vi tre barn tryckta mot fönstret observerandes de nya grannarna som håller på att flytta in.

tittandebarn.jpg

Detta har de kommit på alldeles själva… de har INTE sett mig och Emil stå som två fågelholkar kikandes ut genom fönsterna för att få bästa möjliga utsikten. Och inte har de samtidigt lyssnat på oss kommentera personer, bilar eller möbler. Inte hört oss dikta ihop olika fantasifulla scenarion om vilka slags personer våra nya grannar kan tänkas vara. Ej heller spekulera eller dra alldeles för snabba och osannolika slutsatser om det vi lyckats urskilja. Men OM vi hade gjort något sådant, så hade vi ju givetvis tillagt ett ”inte för att jag är fördomsfull alltså” efter varje mening. Då räknas det inte….

 

Och i ärlighetens namn är vi faktiskt bara väldigt spända och glada över våra nya grannar. 🙂

Nästa sida