februari 12, 2009

Till mig själv, till minnes.

Posted in mig, textande den 12:13 e m av millansblogg

I februari 2009 var jag några månader ifrån min 28årsdag. Det var länge sedan jag hade släppt tonårens missnöjda och tvivlande självbild för att kliva in i den självsäkra kring-tjugoårsåldern som fokuserade blicken på viktigare saker än utseende.

Men i februari 2009 hade jag nått den åldern då de kritiska ögonen åter vändes mot mig själv. De begynnande rynkorna var inte längre en illusion, en ny tid var här och en ny självbild skulle skapas. Det sker sällan utan motstånd. Inte ung. Inte gammal. Måste fler saker förändras? Hur stora örringar får man bära när man varit gammal nog att få köra bil i ett decennium? Inte hjälpte det heller att sjuåringen med bekymrad min konstaterat att jag såg ”lite konstig ut” i min svarta hängselklänning med tvärrandiga strumpbyxor under… ”du ser inte ut som de andra mammorna”.

I februari 2009 hade jag lärt mig så pass mycket att jag insett att jag oftare hade fel än rätt. I samma tid hade jag också förstått att någons rätt inte är detsamma som den andres fel. Inget är så svart och vitt. Jag visste tillräckligt mycket för att förstå hur lite jag visste.

I februari 2009 försökte jag lära mig att lyssna. Jag hade förstått att nuet är den enda tid man kan leva i, men kämpade fortfarande mot att låta stressade tankar fara iväg i stunder av nära, stillsamt sagoläsande för barnen. Tänkte att till sommaren blir det bättre. Tänkte att snart tickar tiden långsammare. Men jag läste fortfarande sagor för barnen. För det var bilden av gott föräldraskap.

I februari 2009 insåg jag att barnen hade blivit så pass stora att jag inte längre såg det som ett omöjligt projekt att dammsuga nedervåningen, baka matbröd och laga middag samtidigt, ensam hemma med barnen. Funderade över om det är då man skaffar ett barn till. Eller en hobby.

I februari 2009 lyssnade jag på Melissa Horn och räknade matte, komplexa tal, framför kakelugnen.

Vem var du i februari 2009?