Då rummet är tömt på allt utan det mest nödvändiga (ett bord med stolar, ett par lampor, verktyg till rivningen samt en del leksaker som jag bestämde mig för att släpa ner och planlöst placera i rummet – och alla andra rum – för att jag gillar det.. eller nåt) så har rummet en helt annan rymd än vanligt samt att sånt som annars göms bakom möblemang nu blir synligt. Som det vackra elementet. En bra påminnelse om att inte övermöblera.

Men om typ 2,5 månad då – då börjar det närma sig vårkänslor. Och hur fort går inte 2,5 månad?! Det kan jag tala om för dig, swooch säger det. Det är ungefär 2,5månad sedan den här transformmetods-kursen startade och det är den tid de tycker att vi behövde ha på oss för att bli redo för tentan i samma ämne. Swooch.  Så det gäller att vara redo. För våren alltså. Mina naglar är redo.

Dessvärre är det måndag idag och halva tårtan från igår finns kvar i kylskåpet. What to do?

Och de ska få jobba hårt, de stackarna!

Det var tidigt på morgonen fredagen den 23 januari 2004 i trean på Dragarbrunnsgatan. Jag hade haft värkar i några timmar och det var snart dags att bege sig upp mot förlossningen. Jag kände mig ofantligt tung och stor, vilket samtidigt kanske inte var så konstigt eftersom en pojke på 4,24kg låg ihopkurad i den magen. Det visste vi förståss inte då, när bilden togs.

Väl framme vid scenen får de gå fram två och två och berätta om sina hattar. När det är Liams tur kliver han självsäkert fram och deklarerar att det är en indiana jones-hatt. Inte den som Indiana Jones har såklart – utan en av medhjälparna som är utrustad med en spade. Typ. Innovativt måste jag säga. Han är för härlig den ungen!

Och sedan när vi var inbjudna på fika i skolans lokaler så värmer det en mammas hjärta när Liam tar sin blyga lillasyster i handen och otåligt föser Måns med sig med den andra för att med en oerhörd stolthet få visa upp sina syskon för hans klasskamrater och andra. ”Titta alla – det här är mina syskon!”

Ingen kamera hade jag med mig, och det ångrar jag. Men jag var där och nu har jag nedtecknat det här. Så minns jag.

Fördelen med detta väder är att det går rackarns fort i pulkabacken. Hjälmarna hänger på rad utanför förrådet och de är ett absolut måste!

För även med hjälm på kan det hända att man ser ut såhär efter en dag i backen.

Och så av rättviseskäl måste ju lillasyster också få figurera på bild i detta inlägg.

Vad kan jag säga – det e ju så hon ser ut, min dotter. Hon brås på fadern.