mars 22, 2010
Nostalgi
Bläddrade igenom några gamla fotomappar för ett par dagar sedan och nostalgin var total.
Det var tidigt på morgonen fredagen den 23 januari 2004 i trean på Dragarbrunnsgatan. Jag hade haft värkar i några timmar och det var snart dags att bege sig upp mot förlossningen. Jag kände mig ofantligt tung och stor, vilket samtidigt kanske inte var så konstigt eftersom en pojke på 4,24kg låg ihopkurad i den magen. Det visste vi förståss inte då, när bilden togs.
december 16, 2008
trio blev duo
Liam går ju i skolan numer, som ni vet. Tre korta dagar i veckan på dagis har förvandlats till fem fulla dagar ända till klockan två på eftermiddagarna. För Liam går detta bra – han åker fortfarande glatt till skolan varje morgon och klagar aldrig på att dagarna är långa eller för många. Det är bara jag, jag som saknar att ha någon dag extra hemma med trion. Eftermiddagar är så korta och trötta.
Jag inser att vi haft det väldigt lyxigt med så pass mycket fri tid som vi haft hittills och att vardagen fått stramare ramar nu när skolvärlden tagit vid. Och inte dröjer det länge innan nästa son får samma tider att följa. Så jag passar på och njuter av flexibla dagar med duon nu. Lata dagar hemma, små utflykter med bilen och vanliga trista göromål som handling och tvättning.
Det är som det ska vara, nästa fas i livet har tagit vid och vi har ju fortfarande lyxigt mycket tid tillsammans om man jämför med hur andra familjer har det. Men ändå. Det känns bitvis tomt utan storebrodern. Så nu är jullovet efterlängtat vill jag lova! Vi ska umgås och mysa, ha tid, prata, bråka lite, hinna med, ta nån liten utflykt, ledsna på varann och värdesätta friheten.
Hemmabarnen
Fröken Ljuvlig
oktober 27, 2008
Undervisning
Förvisso har jag en son som vägrar äta både tomater och paprika.
Och lillbrodern må vara överlycklig över att hans bokstav är densamme som MacDonalds.
Å lillasystern har både lördagsgodis och chips med i ordförrådet, flitigt använt tillsammans med en uppfodrande handgest och bedjande blick.
Men det är ändå inte utan att jag blir väldigt stolt när jag testar de i matbutiken. De namnger och känner igen både savoykål, selleri och palsternacka, dadlarna är ”lika goda som godis”och vid köttdisken får jag ett tveksamt ”jag tror att det är en korv” till svar när jag pekar på den obekanta falukorven.
Alldeles perfekta alla tre.
april 23, 2008
feber
Viruset har vandrat från den yngsta och sedan uppåt i syskonskaran. Huset är fullt av sömn. Varm, drömmande sömn med fjäderlätta, flämtande andetag. Utanför har våren kommit med all sin prakt – dova, spirande dagar, lätta brisar och solvarmt grus. Vi betraktar den på avstånd, våren, den letar sig in hos oss, bland isglasspapper, fleecefiltar och alvedon. Förvandlar huset till ett ljust, vackert hem med stillsamma solskuggor längst väggarna.
Medan de tre små sover kan jag inte låta bli att smyga med kameran. Passar på. Speciellt att få fånga den äldsta, han som annars smiter undan så fort han kan. Två saker inser jag:
Ett – de är otroligt lika varandra, syskonen.
Två – trots allt för många dagar med sjuka barn, bortrest make som återkommer först till helgen och uteblivet studerande så finns det saker i livet som är viktigare än fysik.
mars 25, 2008
Det händer att jag ritar med barnen. Att vi planterar blommor, bakar bullar, vispar ihop kakor och degar med trolldeg. Det händer att vi går på promenad, tränar cykling, läser bok, lägger pussel.
Det händer också att jag skickar upp pojkarna på deras rum att leka när lillasyster somnat för tuppluren. Att jag slår igång tevattnet och serverar mig själv en stor bit överbliven key lemon paj med maräng på toppen och lite vispgrädde på sidan. Bara till mig. 
februari 23, 2008
Lillasyster igen
Eftersom jag har växt upp i hemmet där rättvisa mättes i form av en millimeterlinjal längst tre radade glas av saft, känner jag ett visst behov att förklara mig. Jag menar inte att vara orättvis, egentligen borde väl bilderna till antalet alltid vara detsamma.
Men ni förstår, lillasyster är så mycket lättare att fånga med kameran. Hon gör inga fula miner eller ”coola” poser så fort kameran kommer fram. Hon ledsnar inte efter tre kort och kräver kameran i egen hand för att dokumentera viktigare saker som senaste legoskapelsen. Fröken Nora är fortfarande så oberörd över kamerans närvaro, otvungen och avslappnad. Och detta medför framför allt; att jag över huvud taget får med henne på bild!
När hon sedan sover så kan jag dessutom krypa riktigt nära. Så nära att jag ser hur hennes avslappnade ansikte antagit det där bebislika utseendet som snart försvinner. Så nära att jag kan lura mig själv en stund, erinera en kring halvåret gammal bebis med rödblommiga kinder. En kort, kort stund glömma att fröken fyller två år när sommaren kommit. Inte för att jag inte vill att tvåårsdagen ska komma, det är bara det att vi alldeles nyligen firade ettårsdagen.. alldeles för nyligen.
februari 6, 2008
En sexåring
Så på sista dagen i januari månad fyllde min äldsta son sex år. Dagen innan pratade jag med min mamma i telefon, hon ringde från sin mobiltelefon medan hon var ute och sprang på stan under sin lunchrast. ”Gissa var jag står nu” sa hon och avslöjade sedan i nästa andetag att hon stod på samma plats där hon hade stått den där dagen för sex år sedan då jag ringde och berättade att Liam var född. Sex år sen. Tänk att jag är mamma till en sexåring! Tänk att jag har varit mamma i sex år.
Allt var så nytt med första barnet. Nytt, underbart och otroligt jobbigt bitvis. Det är mindre jobbiga bitar nu än då han var spädbarn, men fortfarande är mycket nytt. Det slog mig för någon vecka sedan då Liam avslöjade att han var kär. Jag och Emil småskrattade hela kvällen efter att vi hade fått ta del av den hemligheten – vad stor han är! Vi upplever allt för första gången med Liam, han lär oss, visar oss och låter oss försöka om och om igen då vi misslyckas. Och han är kär.
november 19, 2007
Jag har en son. Han heter Måns. Han är född som andra barnet i en syskonskara av tre. Ett mellanbarn med relativt täta syskon, precis som jag. Vi är så lika varann, på så många sätt.
Så tydligt det vart häromdan när korten från dagisfotograferingen kom. På gruppfotot står en antal barn i åldrarna tre till fem uppradade på klassiskt manér. De gör som barn vanligtvis gör, några ler, några tittar bort. På raden längst ned ser jag en bekant stil. Hopkrupen och sur kikar han fram under lugg. Mycket tydligt obekväm i sin roll. Han ler inte på beställning. 
Det finns ett dagisgruppfoto på mig som barn. Jag sitter i raden på golvet bredvid min bror. Det var där jag ville sitta, men först inte fick. Som vanligt fick jag tillslut min vilja igenom. Så jag sitter där på golvet iklädd vit tröja med spetskrage och ljusblå plyschklänning. Det blonda håret i två tofsar på huvudet. Armarna har jag bestämt lagt i kors och leendet är långt borta.
Porträttbilderna på Måns var inte heller något att hurra för. Lika surmulet stirrar han i kameran, som om han undrar vad det här ska vara bra för. De åkte tillbaka, de korten. Men gruppbilden fick stanna, som minne.
Lustiga är dock att när jag själv fotade barnen, vad han den som var mest tålmodig. Det ena syskonet ville hellre sitta i mammans knä istället för att sitta framför mamman, och det andra syskonet var mer upptagen med att göra ”coola miner”. Men Måns satt stilla, log och lät mig hållas.
Fortsätt du och var bestämd, jag förstår dig så väl. Så ofta jag ser mig själv som barn i din beslutsamma blick. Bjud på dina underbara smilgropar endast när du vill. Vi väntar alla så gärna.
oktober 14, 2007
Van
Ibland hör man de som har varit barnvakt pusta ut och förklara hur trötta de är. Och det förstår jag, att vara barnvakt blir man trött utav. Men det jag undrar lite över är kommentaren som kommer efter, nämligen att det är ju för att de är så ovana… och sedan underförstått eller uttalat att ”det är ju annorlunda för föräldrarna som är vana”.
Men är det verkligen så, blir man verkligen så van med allt jobb och slit att man inte blir trött längre? Borde det egentligen inte vara tvärtom? Att eftersom man lever med jobbet hela tiden så är man mer trött och slutkörd än barnvakten som tar vid utvilad och fräsch? Som förälder kan man ju inte heller skjuta upp alla måsten till ungarna åkt hem, man måste ju handla/städa/tvätta osv med barnen vid ens sida*. Barnvakten väntar nog med att åka och storhandla.
Så hur är det – är man van alltså? Så van att man inte blir trött längre? Eller kan det vara så att man bara är van att vara trött helt enkelt?
/Millan – kvällsfilosoferar
*läs rymmandes, skrikandes, bråkandes, tjatandes
september 21, 2007
Erkännande?
Jag måste göra vissa klargöranden eftersom den här bloggen tidvis visar en ganska enformig bild av mig och mitt som skapar vissa missuppfattningar.
Nr 1: Kaffet
Jag har förstått att vissa knappt vågar bjuda mig på kaffe efter mitt skrivande. Och även om jag bäst gillar att brygga mitt kaffe själv, på mitt vis och har väldigt bestämda åsikter om hur det ska göras, så är jag ändå knappast kräsen. Kaffe är ju kaffe liksom, och jag dricker det nog nästan hursomhelst. Jag kan t.o.m. värma gammalt och bränt kaffe i micron när jag behöver en kopp snabbt och inte hinner brygga nytt.
Så räds icke mer… ;D
Nr 2: Tålamodet
Jag är absolut ingen övermänniska på något sätt eller vis. Jag skäller, hotar, fräser, suckar, gnäller och gör MASSOR av fel med mina barn. Och precis som alla andra föräldrar så försöker jag undvika att hamna i dem där tråkigt bråkiga situationerna. Men det händer, för jag blir också trött, stressad och less.
Förra veckan hade vi en sån kväll. Alldeles för mycket skolarbete som släpade efter och mycket egenansvar för barnen, eftersom Emil jobbade med badrummet tillsammans med snickare flera kvällar. Så skulle bara barnen nattas och sedan ääntligen skulle jag få sätta mig ned med skolböckerna och hinna läsa lite innan läggdags. Fast äldsta sonen var inte alls av samma åsikt. Trots att han var så trött att ögonen gick i kors och fötterna snubblade över varandra så kände han väl av mitt korta humör och vart ju tvungen att sätta den sidan till. Efter ett antal rundor upp och ned för trappan, då han väckt både lillebror och lillasyster( som sedan vägrade somna om) så lovade jag sonen med mindre milda ordalag att hans nyinköpta lego-motorcykel skulle hamna i soporna om han inte la sig i sängen och var tyst.
En rätt nedslagen Millan erkände sin överträdelse för maken som log i mjugg och glatt deklarerade att det var skönt att jag också hasplade ur mig såna hot.
Nr 3: Bönorna och barnen
Nej, mina barn äter inte allt. Äldsta sonen är knepigast för han vägrar tomat, paprika och en hel del annat i grönsaksväg. Båda barnen vägrar champinjoner och lök i större bitar. Yngsta äter än så länge ”allt”…. hon vet inte bättre. Men jag lagar maten som jag gör ändå, de får peta bort det de inte vill ha. Och inte har de svultit ännu… Bönor har faktiskt båda ätit med gott humör, fram tills häromdan då Måns tillkännagav att han inte gillade bönor längre. Så var det med det.
Fler klargöranden/erkännanden kommer säkert i framtiden….
