januari 1, 2009
Vardagstristess
Livet är inte rättvist. Alltför många människor här i världen drabbar det för hårt. Det händer runt om hela vårt klot, långt borta och så väldigt väldigt nära.
Och inte för att tristess är något glädjefullt, men jag kan ändå känna mig lyckligt lottad som får uppleva det. Vardagstrist, långsamt tickande tid. Förunnat endast de som inte känt av de vassaste av taggar.
Som nu. Terminströtta föräldrar, sena mornar, pyjamasbarn. För mycket godis, för mycket tecknat, för mycket julklapps-tvspel. Skrumpnande apelsiner med nejlikor, utbrända adventsljus och ensamma körsbärslikörer i Alladinasken. Vi går runt och känner oss onyttigt overksamma men orkar samtidigt inte ta oss för något.
Därför mitt i denna sävliga och långsamma vardag är det så viktigt att komma ihåg att vi, inte trots allt utan just för denna tristess, är så lyckligt lottade.
januari 17, 2008
Duktiga barn
Som alla föräldrar är jag mäkta imponerad och stolt över mina barns färdigheter. Varje ny lärdom de behärskar likställs med ett underverk i mina ögon. Vem bryr sig att näst intill varenda unge nångång i livet ställt sig upp på två fötter och gått… när mina ungar har gjort detsamma har det varit världsnyheter, ett stordåd, prestationer utöver det vanliga.
På samma sätt har jag och Emil varit imponerade över Liams teckningar. Vi har oh:at och ah:at med äkta inlevelse när han visat upp sina konstverk och nickat i samförstånd med varandra över vilken begåvad son vi har. Men samtidigt någonstans inom mig, har en realisktisk tanke och en nykter syn sett på det hela. Liam är vårt äldsta barn, av våra barn ligger han hittills längst fram i utvecklingen, såsom det borde vara. Hans teckningar är självfallet mer avancerade än hans syskons teckningar, utan att något spektakulärt ligger bakom.
Men nu säger de även på dagis att Liam är väldigt duktig på att rita och då förstärks ju genast min övertro på honom. De borde ju veta, så pass många barn de sett genom sina år. Fast kanske säger de så till alla föräldrar, om de flestas barn!?
Hursom tystar jag den realistiska rösten inom mig och titttar ännu en gång på Liams finaste verk. Har han inte en väldigt grafiskt snygg stil. Och färgkombinationerna sedan – han har ju känsla för färg minsann den ungen! Joo, nog har han en kreativt utvecklad sida, bestämmer jag mig för. Min kreativa Liam.
december 23, 2007
Dan före dopparedan
december 21, 2007
Ibland…
vill man bara kasta ut datorn alltså, eller åtminstone skicka ett litet hotmejl till wordpress. Därför skriver jag inget mer utan gör bara ett försök att publicera dessa två bilder. *morrar*
Nu ska jag sluta svära över bloggbekymmer och gå och städa istället. Och sen göra mer julgodis. Husmoderlig som jag är… 
