02.12.09
Till mig själv, till minnes.
I februari 2009 var jag några månader ifrån min 28årsdag. Det var länge sedan jag hade släppt tonårens missnöjda och tvivlande självbild för att kliva in i den självsäkra kring-tjugoårsåldern som fokuserade blicken på viktigare saker än utseende.
Men i februari 2009 hade jag nått den åldern då de kritiska ögonen åter vändes mot mig själv. De begynnande rynkorna var inte längre en illusion, en ny tid var här och en ny självbild skulle skapas. Det sker sällan utan motstånd. Inte ung. Inte gammal. Måste fler saker förändras? Hur stora örringar får man bära när man varit gammal nog att få köra bil i ett decennium? Inte hjälpte det heller att sjuåringen med bekymrad min konstaterat att jag såg ”lite konstig ut” i min svarta hängselklänning med tvärrandiga strumpbyxor under… ”du ser inte ut som de andra mammorna”.
I februari 2009 hade jag lärt mig så pass mycket att jag insett att jag oftare hade fel än rätt. I samma tid hade jag också förstått att någons rätt inte är detsamma som den andres fel. Inget är så svart och vitt. Jag visste tillräckligt mycket för att förstå hur lite jag visste.
I februari 2009 försökte jag lära mig att lyssna. Jag hade förstått att nuet är den enda tid man kan leva i, men kämpade fortfarande mot att låta stressade tankar fara iväg i stunder av nära, stillsamt sagoläsande för barnen. Tänkte att till sommaren blir det bättre. Tänkte att snart tickar tiden långsammare. Men jag läste fortfarande sagor för barnen. För det var bilden av gott föräldraskap.
I februari 2009 insåg jag att barnen hade blivit så pass stora att jag inte längre såg det som ett omöjligt projekt att dammsuga nedervåningen, baka matbröd och laga middag samtidigt, ensam hemma med barnen. Funderade över om det är då man skaffar ett barn till. Eller en hobby.
I februari 2009 lyssnade jag på Melissa Horn och räknade matte, komplexa tal, framför kakelugnen.
Vem var du i februari 2009?
01.13.09
ehm
Inte ens tidsbrist kan jag skylla på.
Jag har väl helt enkelt ingenting att skriva om, ingenting att säga.
(Läs det där igen – JAG har INGENTING att säga?!?)
Tja, det är väl bara att njuta av tystnaden.
01.01.09
Vardagstristess
Livet är inte rättvist. Alltför många människor här i världen drabbar det för hårt. Det händer runt om hela vårt klot, långt borta och så väldigt väldigt nära.
Och inte för att tristess är något glädjefullt, men jag kan ändå känna mig lyckligt lottad som får uppleva det. Vardagstrist, långsamt tickande tid. Förunnat endast de som inte känt av de vassaste av taggar.
Som nu. Terminströtta föräldrar, sena mornar, pyjamasbarn. För mycket godis, för mycket tecknat, för mycket julklapps-tvspel. Skrumpnande apelsiner med nejlikor, utbrända adventsljus och ensamma körsbärslikörer i Alladinasken. Vi går runt och känner oss onyttigt overksamma men orkar samtidigt inte ta oss för något.
Därför mitt i denna sävliga och långsamma vardag är det så viktigt att komma ihåg att vi, inte trots allt utan just för denna tristess, är så lyckligt lottade.
12.21.08
Pyssel:papperstrutar till granen
Jag ville gärna ha fina pappersstrutar till julgranen i år och efter lite fundilerande kom jag fram till den här idén:
Du behöver häftapparat, lim, gem, pappersremsor eller band av valfria varianter och vanligt tårtpapper som man hittar på mataffären.
Du börjar genom att ta ett tårtpapper, viker det dubbelt, vecklar upp och klipper sedan längst med viklinjen.
Av de två halvmånar som då blir tar du den ena och viker den dubbel. Veckla ut och klipp längst med viklinjen.
Då får du kvartar av en cirkel och då limmar du längst med ena kanten och för samman till en strut.
Om det behövs kan du fästa ett gem i skarven som håller ihop struten tills limmet torkat. (Men tårtpappret var så tunt och följsamt att det egentligen inte behövdes. Mer nödvändigt om man använder tjockare papper.)
Sedan väljer du band och häftar fast ena änden av bandet i struten. Fäst andra änden av bandet på motstående sida.
Slutresultat: fina vita pappersstrutar att fylla med karameller och hänga i granen. De olika stora tårtpapperna bildar olika stora strutar. Vi har dessvärre ingen gran ännu, så tjusig miljöbild i sitt rätta element får vänta. 
De mindre bilderna ska vara klickbara om du behöver kika närmre på någon. 
några svar
Gör såhär att jag svarar på kommentarer från förra inlägget här:
Johanna: 
Nora valde muffinsen, Måns semlan, Liam tårtan och jag smördegsbiskvin. Egentligen är jag ju en riktig semmeltjej, men efter en fika på stan med varm choklad och grädde kände jag mig något mättad. Fast jag fick snällt nog smaka av Måns och ångrade genast mitt beslut – saffranssemlor är GODA!
Anna: å jag blir så glad av kommentarer! ska försöka uppdatera så ofta som andar faller på nu.:)
Sanna: Du är väl för rolig du! Pappret hittade jag på Myrra, små rullar inslagspapper som jag genast köpte för framtida pyssel. Etiketterna har jag gjort i ett officeprogram som heter publisher, men de går lika bra att göra i word. Kort beskrivet kan man säga att jag använt textrutor, fyllningsmönster prickar, stjärna från clipart och rund figur där man kan välja fyllningseffekt bild. Den sista idéen med bild på barnen på etiketten fick jag från nätet från en tjejs blogg. Dessvärre kommer jag itne längre ihåg bloggadressen, men det var en fiffg idé tyckte jag.
Så, det var svaren det och nu passar jag på och varnar för ett überlångt inlägg som kommer snart.
12.19.08
Nu: JULLOV!
I över tre veckor har de minsta barnen varit hemma sjuka, men turligt nog kunde de vara med på julavslutningen på dagis idag. Liam hade ju sin avslutning igår redan, så jag och Liam hade en hel förmiddag för oss själva. Vi gick därför ned på stan med våra skridskor och passade på och tränade lite på balansen nu när tillfälle gavs. Vi fick ha banan alldeles för oss själva, vilket var trevligt. Mindre trevligt var det ihärdiga småduggandet som gjorde att vi fick ge oss redan efter en knapp timma. Men mysigt ändå, blir aldrig tillfälle annars att åka skridskor känns det som. Blir kanske lättare när Nora blivit större och alla tre kan halka runt på isen. Blöta med glada tog vi en fika istället – varm choklad med vispgrädde och varma smörgåsar på Landings. Vi vart så mätta och trötta att vi knappt orkade oss därifrån sen.
När vi sedan hämtade de mindre barnen efter deras kalasande så hade jag lovat att vi skulle köpa bakelser med oss hem eftersom det var avslutning. Vidare mot nästa kondis och där fick alla välja vad de ville ha. Dessutom sa jag visst nåt om fredagsmys till Måns och Nora eftersom Liam är bjuden på kalas hos en kompis ikväll. Jogga imorgon kanske?!
Blåbärsmuffins, saffranssemla, lime- och citrontårta och smördegsbiskvi. Alla valde olika. 
Å dessa fick Måns och Noras fröknar imorse. Innehåll – de hemmarulllade pralinerna.
12.17.08
julgåvor
Julkorten fick vi iväg igår. Sista dagen för julfrimärkena och vi hann precis. Men jag känner mig rätt nöjd, det är inte helt lätt att lyckas med alla tre barnen på bild. Flera mutor senare blev i alla fall detta resultatet. Fästa på insidan av kortet genom att skära ut två skåror.
Imorgon är Liams sista dag i skolan för terminen, så jag har plockat ihop hans lärares presenter. Det var inte helt lätt i år, eftersom Liam går i skolan och Måns och Nora på varsin avdelning så blev det väldigt många lärare som skulle få present. Ekonomiskt realistiskt fick det bli egenhändigt fixade klappar. Gjorde extra av årets julgodis och lägger i små julpåsar åt allihopa. Fem olika sorter:
Polkagrischoklad
Knäckkola i ljus choklad
Juliga minidammsugare
Nougatbit med krisp och nötter doppade i mörk choklad
Mozartkulor
Såna här påsar blir det till Liams del. De andra får en annan variant eftersom jag inte hade påsar så det räckte till alla. Med det är först på fredag som de mindre har avslutning.
Åsa, du som är lärare – känns rätt okej va?!
Och Madde – det blir väl ett schysst avsut på julmiddagen i år, för vi ska äta samma bitar då!
12.16.08
trio blev duo
Liam går ju i skolan numer, som ni vet. Tre korta dagar i veckan på dagis har förvandlats till fem fulla dagar ända till klockan två på eftermiddagarna. För Liam går detta bra – han åker fortfarande glatt till skolan varje morgon och klagar aldrig på att dagarna är långa eller för många. Det är bara jag, jag som saknar att ha någon dag extra hemma med trion. Eftermiddagar är så korta och trötta.
Jag inser att vi haft det väldigt lyxigt med så pass mycket fri tid som vi haft hittills och att vardagen fått stramare ramar nu när skolvärlden tagit vid. Och inte dröjer det länge innan nästa son får samma tider att följa. Så jag passar på och njuter av flexibla dagar med duon nu. Lata dagar hemma, små utflykter med bilen och vanliga trista göromål som handling och tvättning.
Det är som det ska vara, nästa fas i livet har tagit vid och vi har ju fortfarande lyxigt mycket tid tillsammans om man jämför med hur andra familjer har det. Men ändå. Det känns bitvis tomt utan storebrodern. Så nu är jullovet efterlängtat vill jag lova! Vi ska umgås och mysa, ha tid, prata, bråka lite, hinna med, ta nån liten utflykt, ledsna på varann och värdesätta friheten.
Hemmabarnen
Fröken Ljuvlig
Först – tack Anniz, Jenny och alla ni andra för uppmaningar, utmärkelse och uppskattade kommentarer! Det är det gamla vanliga, en termin på sluttampen, förkylningar och julförberedelser. Terminen är officiellt inte färdig ännu, men jag har slutfört alla uppgifter och fått högsta betyg i alla tre ämnen den här terminen ( så skönt!). Så nu tänker jag bara ta det lugnt och stanna hemma med mina sjuka barn de här sista dagarna.
Årets julkort vart enkelt. Vit kartongpapp, sax, pennor, linjal, pepparkaksform för att få portportionerna riktiga samt ljusblått glitterlim. Verkar ju inte bli någon annan snö i jul, så en flinga fick pryda korten. Imorgon kan ni å se hur insidan blev.
11.20.08
oh joy
Om du blev tvungen att ta 7000 kronor från sparkontot och spendera på en sak vad skulle det då bli?
En löjligt dyr väska?
En fåtölj?
Nya skor?
En bärbar dator?
En vecka på Kanarieöarna på lyxhotell?
Ca tusen påsar djungelvrål?
Eller kanske en ny tvättmaskin?
Ja ni kan ju gissa vad vi måste lägga våra 7000 på…
Jo, så kom vi ju iväg på bio i lördags. Jag bokade fyra platser nära en av utgångarna för säkerhets skull, men alla tre satt som ljus med varsin godispåse i hand. Lyckat med andra ord och nånting jag definitivt kommer våga mig på snart igen. Tänk att även minsta är bio-mogen nu!
